Det är december och snart har det gått ett år sedan Jonnas storebror Johan tog livet av sig. Han var ledsen – deprimerad – och därför dog han. Alltså känner Jonna att hon inte får vara ledsen, att hon inte kan gråta, för i så fall kommer hon också att dö.

Dagarna går och Jonna tillbringar dem som i en bubbla. Hon är inte särskilt närvarande, utan känner sig domnad och beskriver det själv som om hon svävar omkring i tomma rymden. Hon hittar fortfarande då och då små skattjaktslappar som Johan skrivit till henne och dessa leder henne till släktingen Ebbas stuga i fjällen. Där lär hon känna nya sidor både av Johan och av sig själv.

Mia Öström har ett fantastiskt språk och Jonnas sorg är så exakt och fint beskriven.