Per Nilsson har skrivit ännu en angelägen bok om allt det där som betyder något på riktigt. Under en friluftsdag på Ryssberget paras klasskamraterna Nour och Leo ihop. Nour är född i Damaskus, Syrien. Leo i Sölvesborg, Sverige. De går i samma klass sedan några månader tillbaka, men har typ aldrig pratat med varandra.

Det börjar regna lagom till eftermiddagens avslutande orientering och regnet bara tilltar i styrka. När de springer genom ett skogsparti trampar Nour snett och skadar sin fot illa. Med Leos hjälp lyckas hon ta sig till ett vindskydd i skogen där de kurar samtidigt som det börjar skymma. Leo tänder en eld för att de ska kunna hålla värmen och torka sina blöta kläder.

Det är nu de börjar att prata med varandra. Nour är troende muslim. Leo tror absolut inte på någon Gud. Nour är en social tjej med många kompisar bland de nysvenska eleverna på Furulundsskolan. Leo håller sig mest för sig själv – han tycker att de flesta andra är idioter som lägger sin tid på meningslösa saker samtidigt som jorden håller på att gå under. Deras vitt skilda bakgrunder och erfarenheter har gett dem olika åsikter och sätt att se på livet. Men de har det gemensamt att fläskkött, det äter inte någon av dem – Nour som muslim och Leo som vegan.

De turas om att berätta. Först lite trevande, men så öppnar de upp sig mer och mer för varandra. Nour och Leo lyssnar eftertänksamt på den andres berättelser och på så vis kommer de varandra nära, på så vis känner de samhörighet och förståelse för varandra trots alla olikheter.